Den här texten är hämtad ur första numret av papperstidningen Sportsday.se som nyss kommit ut. Vi bjuder här på reportaget om Frölunda, som en bonus till alla trogna webbläsare. Tidningen är gratis i Intersports butiker, men ni som vill förvissa er om att den inte tar slut kan prenumerera och få den hem i brevlådan varje månad. Gör så gär: Skicka ett mejl till prenumeration@sportsday.se, vi behöver namn och adress givetvis, men gärna också de sex första siffrorna i personnumret, för att hålla isär er med samma namn i våra register. Pengarna sätter ni in på postgiro 622 68 50-3, eller bankgiro 5647-3788. För er som undrar: nej, vi kommer aldrig publicera mer än en hel text från den aktuella papperstidningen här på webben, självklart ska det löna sig att prenumerera. Däremot kan vi komma att ge korta smakprov, eller lägga ut hela texter från föregående nummer.

Våren 2006, och Frölunda är en maktfaktor inom svensk hockey.
Det underbara 2000-talet, det som gav ett SM-guld med lite av ett hemmabygge 2003 och via ett antal NHL-stjärnor två år senare, har tagit Frölunda dit så många velat under så många år.
Till toppen.
Visserligen har det just blivit förlust mot Färjestad i en spännande finalserie, men raden SM-guld/semifinal/SM-guld/final gör ändå att Frölunda är den dominerande klubben i Sverige.
Och så ska det förbli.
Är tanken.
Inte minsta felsteg accepteras, Frölunda får bara inte halka ner från den där piedestalen, kosta vad det kosta vill.
Kanske spelar historien in.
Den som vittnar om - ända sedan Bittans glada 60-talsdagar - ett hysteriskt hockeyintresse i Göteborg, värvade lirare härifrån och därifrån, ledare som alla velat köpa Frölunda till framgång, men sällan lyckats.
Trots bröderna Mott, Mike Ford, Thommie Bergman, Göran Högosta, Kristian Huselius (för att ta ett mer sentida exempel) så gick det aldrig riktigt för starka män som Kenneth Orrgren och Hasse ”Bula” Andersson att ta Frölunda tillbaka till de glada 60-talsdagarna som bland annat innebar SM-guldet -65.
>> Först när hockeygymnasiet började bära frukt - en satsning som ”Bula” var med och beslutade om, det ska man inte glömma - fick Frölunda ihop ett lag som under mästarcoachen Conny Evenssons ledning åter tog sig till den absoluta toppen av svensk elitseriehockey.
Nu var Conny borta.
Men Frölunda var kvar i pole position.
Och - kanske just med ovanstående händelser i färskt minne, inte minst den fem år långa golgatavandringen i division I - det var viktigt att stanna där. Till varje pris.

EFTER FINALFÖRLUSTEN mot Färjestad stod det klart att två tunga namn skulle strykas ur laguppställningen.
>> Johnny Oduya - backen som gjort succé i Frölunda och tvätttat bort Bad Boy-stämpeln.
>> Joel Lundqvist - härföraren, ledaren, Henke-brorsan.
NHL väntade båda.
Även spelare som Jason Krog och Tom Koivisto var förlorade.
I det här läget hade miljonerna börjat rulla in, ett välfyllt Scandinavium hade gjort Frölunda rikt.
Det skulle värvas. Stort. Frölunda fick inte missa chansen att täppa igen luckorna.
Den våren, alltså 2006, fick dåvarande sportchefen Christer Kellgren frågan av en journalist uppe på sitt kansli. Frågan rörde det faktum att Kellgren, i ett läge där viktiga spelare redan försvann, även planerade att rensa truppen och låta ett antal andra med stark Frölundanknytning lämna.
”Är det verkligen bra att ta in sju-åtta-nio nya?”, undrade journalisten och fortsatte: ”Tror du inte det varit bättre, och publiken tyckt det varit roligare, om ni satsat mer på era egna talanger, sagt att ni tar ett mellanår, och sett framtiden an, med ett lag som kunnat vila på en stomme från föregående säsong”?
>> Kellgren höll inte med. Det var viktigt att det värvades, och många nuvarande spelare höll inte måttet.
Inte om målet var att fajtas om SM-guld. Redan 2007.

KANSKE VAR DET här som Frölunda för första gången svängde av från den gyllene allé som tidigare lett till framgång, den allé som klubben fortfarande letar efter en avtagsväg till.
Kanske för att de mörka 90-talsåren fanns i så färskt och skrämmande minne.
Kanske för att pengarna helt enkelt brände i byxfickan.
Det fanns i Frölunda vid den här tiden en ung center vid namn Patrik Zackrisson, en stockholmare som gått hockeygym i Göteborg, som debuterat redan under den skadefyllda säsongen 05/06, och visat en häpnadsväckande mognad.
Han klarade sig utmärkt, trots att han spelade på den svåraste forwardspositionen: center.
Men för Frölundas ledning var detta inte nog, en 18-årig egen talang dög inte om man skulle befästa platsen i elitserietoppen. Iställlet värvades en slovak vid namn Martin Cibak, en spelare vars färskaste merit inskränkte sig till att han suttit på läktaren när Tampa Bay Lightning vunnit Stanley Cup.
>> Cibak floppade, gjorde inget - i en roll som center i tredje/fjärdekedkan - som Zackrisson inte kunnat göra, däremot kostade han betydligt mer, och gav mindre tillbaka i form av igenkänningsfaktor för publiken.
Ett annat bra exempel kom lite senare in på säsongen 06/07, när marken började vibrera under tränaren Stephan Lundhs fötter och tålamodet från ledning och sponsorer tröt när förlusterna staplades på hög.
Plötsligt en dag värvades förhållandevis okände spelaren Henrik Malmström från Brynäs, en skåning det gick 13 på dussinet på, en sympatisk, hårdjobbade kille - vars egenskaper dock redan fanns i Anton Axelssons kropp.
Men Anton var från Kungälv.
Malmström från Kristianstad.
Den senare var inblandad i 46 Frölundamatcher den säsongen, gjorde en poäng, men så fort Stephan Lundh sparkades till förmån för Per Bäckman var Malmström ute i kylan.
Tyvärr tog sig aldrig Axelssons Frölundakarriär efter den hösten. I dag, sedan flera år tillbaka, är han en lojal, hårdjobbande, driva på mål-gubbe i Timrå, uppskattad för sitt enkla spel. Men hans hjärta klappar fortfarande för Frölunda.
Och här i Göteborg skriker man så mycket efter Axelssons spelartyp att Robin Lindqvist nyligen värvades.
Från Timrå.

LÅT OSS SNABBT titta mer vilka möjligheter som fanns inför säsongen 2006/2007, vilka spelare med Frölundahjärta - och vilken utveckling - som valdes bort till förmån för osäkra värvningar utifrån.
>> Peter Högardh (-76), en trogen, lojal hallänning du alltid fick ut mycket av. Han hade flera goda år kvar, men ansågs inte duga. I dag: ryggen tvingade honom att lägga av efter ett par fina elitserievintrar ”hemma” i Rögle.
>> Kirill Starkov (-87), en danskryss (utbildad på Frölundas hockeygym) med fenomenal teknik som fått Scandinaviumpubliken att kippa efter andan med sin offensiv. Hans defensiv ansågs dock så dålig att den inte gick att träna upp. I dag: Esbjerg.
>> Sebastian Karlsson (-86), en ung center (från GIK) som gick poänglös från sina 57 elitseriematcher, men som visade klokhet och fin framtid. I dag: viktig i Linköping.
>> Morten Madsen (-87), en dansk friskus som gått hockeygym. I dag: värdefull i Modo.
>> Mathias Porseland (-86), lovande back (son till Frölundalegendaren Peter Gustavsson). I dag: testats i Tre Kronor; efter en tid i allsvenska Bofors och därefter bra år i Rögle spelar han i finska HPK.
>> Richard Demén Willaume (-86), ännu en lovande back (från Onsala) som efter spel i Nordamerika och Rögle åter kommit nära Frölunda. I dag: i Borås.
>> Johan Witehall (-72), hårdjobbade anfallare (Lerum) som älskade att sticka in nosen där det kunde göra ont. Mer värdefull än många förstod. La av, men kunde kanske övertalats, för att bevara mer av kontinuitet. I dag: spelar inte.
>> Jari Tolsa (-81), en del av själen i klubben, medlem av gamla dragkedjan. Behövde i det här läget en nytändning, men kunde kanske fått det som veteran och något av ledare i ett ungt Frölundalag? I dag: gör ett gott jobb i Linköping.
Det är alltid lätt att vara efterklok, självklart, och alla spelarna ovan var kanske inte elitseriemogna, men det är lätt att minnas gamle romaren Horatius och hans vestigia terrent (spåren förskräcka) när man tittar på hur det blev.
>> För, istället för att behålla fler ur 05/06-laget, ge en göteborgsk anknytning och satsa på längre sikt, så sattes en ”köp nytt-snöboll” i rullning, en snöboll som inte slutat rulla än och vars effekt om det vill sig illa kan bära ända ned i allsvenskan.
De nya som kom inför, eller under, 06/07:
Sean Bergenheim - succé, men det hjälpte inte.
Martin Cibak - inget extra.
Karl Fabricius - lyfte aldrig, fick sedan lämna.
Johan Fransson - fiasko.
Steve Kariya - okej förstaår, inte alls andra, för liten för elitserien.
Henrik Malmström - fiasko.
Tomi Petttinen - dunderfiasko.
Johan Ryno - dunderfiasko.
Ari Vallin - dålig, ointresserad.
En sak att många värvningar slog snett, en helt annan - och betydligt värre - att Frölunda i det här läget valde fel väg, ett beslut man fortfarande lider av, eftersom man hela tiden fått försöka reparera, bygga upp en ny kärna, en ny lagmaskin, en fungerande grupp - men aldrig riktigt lyckats.

STOR SPELAROMSÄTTNING är ibland nödvändig, ibland inte. Men den innebär alltid en risk. Ibland är den mindre, ibland är den större. Frölunda tog risken i ett läge där lugne, trygge (underskattade) Janne Karlsson just fått tjänstledigt och stuckit till Linköping.
Ny assisterande tränare var Calle Johansson, med massor av NHL-erfarenhet, men han hade aldrig tränat ett hockeylag i sitt liv.
Johansson och Stephan Lundh skulle nu snabbt hitta sina nya roller, samtidigt som många nya spelare förgäves famlade efter något slags trygghet.
Det gick inte alls.
Efter att Lundh fått sparken, inte minst efter en kritikstorm bland sponsorerna, kallades krisdoktorn Per Bäckman in; han lyckades - med god hjälp av Sean Bergenheim, kanske Christer Kellgrens bästa värvning någonsin - att lyfta Frölunda över kvalseriestrecket, och hade med lite tur till och med fixat en slutspelsplats.
Frölunda kunde andas ut, men lyckades inte stoppa snöbollen som snarast växte.
>> Det blev allt mer tydligt att bristen på bra scouting inom föreningen gjorde att pengar mer eller mindre slängdes bort. Så som man kan göra när man har pengar i överflöd, och inte behöver vara så noggrann.
Nyckelproblemet: det värvades inte bara fel utan för mycket “stort”, vilket skapade en svår hierarki i gruppen. Många ville spela på pianot, få var nöjda med att bära det.
Fortfarande har välmeriterade spelare väldigt svårt att lyckas i Frölunda. Inom föreningen är man väl medveten om problemet - men har inte hittat en lösning.
Justin Morrison var en spelare Modo inte förstod varför Frölunda ville ha - efter elva matcher förstod inte Frölunda det heller.
Toni Söderholm stannade i ett och halvt år - men var hela tiden en blek skugga av sitt forna jag.
Andreas Holmqvist reades bort efter en dryg säsong och kostade pengar även när han spelade i Djurgården.
Michael Holmqvist försvann efter en vinter där han inte åstadkom något alls, och ingen, varken han eller tränare eller ledning, verkade veta varför han överhuvudtaget värvats.
Svaret: för att han var ledig, var ett stort namn, och för att Frölunda hade råd.
Den sena värvningen av Holmqvist - en spelare som aldrig lyckats i elitserien, gjort bra ifrån sig i Finland för att sedan inte slå igenom i NHL - inledde det som kom att kallas “stora centersnurren” och väldigt väl visade på hur pengar kan förstöra.
Häng med här:
Frölunda värvade Jonas Nordquist för att han skulle bli den nye Jonas Johnson.
Ett genomtänkt beslut.
07/08 var centerbeståndet Johnson, Nordquist, Martin Plüss, Mikael Johansson, Lars Eller.
Nästa år, när Kent Norberg kommit till stan med maffiga titeln General Manager, ville han sätta sin prägel på laget.
Vad han gjorde? Värvade centrar förstås.
Inte vilka som helst heller, utan Andreas Karlsson från Tampa, och Riku Hahl från Timrå - båda till mycket höga löner.
Detta utan att centerbehov fanns. Men ”bra spelare finns det alltid plats för”, hette det.
Martin Plüss, den lojale och av fansen oerhört omtyckte schweizaren, blev så besviken att han bröt sitt kontrakt och flyttade hem till Schweiz.
Han förstod vart Frölunda var på väg.

SÄSONGEN 07/08, sedan även Per Bäckman fått sparken, kom Roger Melin in som en räddare i nöden. Den store, sävlige och supersympatiske stockholmaren hade kommit på kollisionskurs med La Famiglia i Färjestad, men i Göteborg togs han emot med öppna armar, och med skickliga juniortränarna Emil Olsén och Jens Gustavsson bildade han en trio som faktiskt fick ordning på Frölunda.
Jens och Emil var Melins förlängda arm ner till juniorverksamheten, när de två gick i god för att Erik Karlsson skulle hålla måttet i elitserien så sa Melin bara ”Då kör vi”.
Det syntes en märkbar skillnad i Frölundas spel under Melin, det såg plötsligt ut som tränare och spelare talade samma språk, Melins lugn smittade av sig, gruppen svetsades samman och Frölunda gick till slutspel där man pressade Färjestad i sju matcher.
I det läget visste Melin att om han så tog Frölunda till SM-guld var hans tid över.
Frölundas ledning ville ha nytt. Igen.
Ulf Dahlén.
Det var bestämt redan innan man såg hur väl Roger Melin skötte sitt uppdrag.
>> Men - kunde man gjort annorlunda? En av Frölundas mest rutinerade och största stjärnor säger till Sportsday.se: ”Jag förstod aldrig varför Roger inte fick vara kvar, äntligen hade vi ju fått lite ordning i laget. Det var jättedumt.”
Istället var det tillbaka till ruta ett ännu en gång.
Ulf Dahlén hade, precis som bäste kompisen Calle Johansson några år tidigare, ingen som helst tränarerfarenhet, men till skillnad från Calle (och Stephan Lundh) så hade han Janne Karlsson vid sin sida.
Jannes oerhörda kvalitéer, parat med Dahléns noggrannhet och vinnarattityd, fick till slut fason på ett Frölunda som började illa, men lyfte efter att Kent Norberg agerat bra. Först fick han in artistspelaren Joe DiPenta tidigare än vad som var bestämt, sedan lyckades han bli av med Andreas Holmqvist och Toni Söderholm, för att till sist värva skicklige transatlanten John Pohl. Frölunda var till slut så bra att man hade HV71 på gaffeln i semifinalen, men bensinen tog slut, trots 2-1-ledning och två raka hemmamatcher.
Inför säsongen 09/10 ansågs Joe DiPenta för dyr för att vara kvar, Ronnie Sundin slutade, men Frölunda såg trots det inget behov att fylla på med defensivt skickliga backar, backar som framför allt kunde spela just det...back.
Nu skulle alla vara som Janne Niskala, så Tobias Viklund värvades från Skellefteå som inte hade några problem med att släppa Kramforspojken ifrån sig. Det var inte förrän senare på säsongen när - på grund av skador - juniorerna Peter Andersson och Henrik Tömmernes fick chansen som Uffe Dahlén fick in några backar som kunde slå sarg-ut och vinna en duell i egen zon.
Facit: försvarsspelet var under stora delar av säsongen virrigt, svagt, och en akilleshäl motståndarna inte sällan utnyttjade.
I slutspelet gjorde Frölunda oväntat bra ifrån sig i kvartsfinalen mot Linköping, hade lite flyt med två förlängningssegrar hemma i Scandinavium, men orkade inte hela vägen. Det beseglade Ulf Dahléns öde. Dahlén - som egentligen är en spjuver men i Frölunda hade ett väldigt stelt ”game face” - var enormt kritiserad och ogillad av såväl fans och sponsorer, och Frölundas klubbdirektör Mas Ahdrian tvingades medge att att det var ett misslyckande när ännu en tränare fick gå.
Han backade Dahlén, menade att Frölunda gjort ett misstag som inte gett Dahlén bättre stöttning andra året då Janne Karlsson försvunnit till HV71.
Mönstret är tydligt för den som vill se det.
När Karlsson försvinner får Frölunda alltid problem.

I DAG STÅR Frölunda inför en oerhört tung uppgift, en säsong där man fortfarande kämpar med sviterna från de där vägvalen 2006.
Dessutom kvarstår ett nyckelproblem: när man ofta försöker värva sig igenom en kris byggs aldrig någon ”vi är bra-känsla” upp inom gruppen. Fokus blir ofta på att ”någon annan” ska rädda situationen.
Frölunda byggde inför den här säsongen åter ett lag utan backar vars huvudsakliga kvalité är att försvara (lånet Christoph Schubert är visserligen en Di Penta light, men han hade inte kommit in om inte Christian Bäckman varit långtidsskadad).
Framåt har trycket på att Niklas Andersson, 39, och Tomi Kallio, 33, ska bära laget vinter efter vinter aldrig riktigt lättat.
>> Framför allt är bristen på fart på centersidan oroande, och överhuvudtaget känns det ibland som om utvecklingen sprungit ifrån Frölunda som gärna värvar ”snirkelålande” spelare som v a r i t bra men misslyckats någonstans - typ Mika Pyörälä, bra i Timrå, stukat självförtroende efter tiden i NHL - istället för att scouta mer noggrant och försöka hitta spelare som kan b l i bra.
Sedan har klubben förstås också haft otur, Mathis Olimb var en kvick och spännande spelare, då försvann han blixtsnabbt till NHL, liksom egne speedkulan Fredrik Pettersson. Det var tunga förluster. Och när Kent Norberg nu valt att inte värva så mycket, då försvinner spelare eller blir skadade.
Det är inget lätt jobb han har.
Likväl är det så här:
Södertälje hittade centern Ryan Lasch i collegeligan, Rögle hittade (för några år sedan) tvillingarna Chris och Cam Abbott i Norge.
Det hade förstås Frölunda också kunnat göra.
Om man trott på modellen med billigt, ungt, spännande på väg upp snarare än dyrt, äldre, på väg...någonstans, osäkert vart.
Om man satsat mer pengar på scouter än marknadsekonomer.
Den värsta köphysterin har lagt sig i Frölunda, klubbdirektören Mats Ahdrian har dragit i handbromsen, Kent Norberg verkar också mer noggrann och lär inte göra om misstaget med Jussi Makkonen, panikvärvningen från förra vintern.
Istället har han nu förstått att det behövs backar som kan försvara, värvningen av Pavel Skrbek känns begåvad; även om det är svårt att bedöma tjecken efter en enda match så är spelartypen helt rätt.
Man ska också ha klart för sig att det förstås inte är lätt att vara General Manager i en klubb som ”alla” har åsikter om, där alla kräver resultat, där supportrarna ofta skriker efter stora värvningar, men sedan kritiserar för att det värvas för mycket. Dessutom är det så att när Per-Johan Axelsson, Joel Lundqvist och Christian Bäckman ville hem -09 sattes Norberg och Frölunda i en tuff sits.
>> Acceptera och tvingas sparka spelare (Jonas Nordquist, Karl Fabricius) - kritik.
>> Säga nej till egna killar, se dem i andra klubbar (Bäckman hade hamnat i HV) - massiv kritik.
Frölunda valde alternativ 1, att ta hem de sina, men har fått se Joel Lundqvist mest vara skadad, Christian Bäckman har varit borta hela hösten men dock på gång, och Per-Johan Axelsson kämpar med att göra avtryck på isen.
Så kritik blev det ändå.
Och så lär det nog förbli, i en stad som älskar sitt Frölunda, och ni vet vad man gör med den man älskar...
Mycket kan man säga om Frölunda, vars väg tillbaka till toppen är lång, men snacket om att man inte skulle satsa på egna spelare faller platt till marken om man tittar på laguppställningarna de senaste åren.
I årets lag har inte mindre än tio spelare en bakgrund ner i juniorverksamheten, och en titt i backspegeln ser att Frölunda släppt fram juniorer som bröderna Klingberg, Peter Andersson, Henrik Tömmernes, Nicklas Lasu, Lars Eller, Philip Larsen, Erik Karlsson, Joakim Andersson och Jonas Ahnelöv. Man har också agerat smart när man tagit tillbaka spelare som Mikael Johansson och Fredrik Pettersson.
Så när motståndarnas fans kallar Frölunda för Köplunda har det en hel del med avundsjuka att göra.
Frölundas kris visar dock hur svårt det är att ha pengar.
Och att värva.
Det handlar om hur man gör det, och när.
Och om man vågar avstå.
Frölundas två segrar före landslagsuppehållet tände hoppet om att laget är på gång. Men det är en lång väg tillbaka till den position man hade våren 2006.

NÅGRA NYCKLAR TILL
FRÖLUNDAS NEDGÅNG
>> Den stora utrensningen efter säsongen 05/06**
För stor spelaromsättning, man lät för stor del av kärnan gå, hade en övertro på värvningar.
>> Dålig scouting
För många spelare har inte passat in, har inte haft en given roll att fylla. En heltidsanställd scout och några värvningar färre hade sannolikt varit både billigare och bättre.
>> Centersnurren
Under ny ledning handlade Frölunda för att man kunde, inte för att man behövde.
>> Spelarmaterialet
För få backar som är backar, för få forwards med speed och aggressivitet.
>> "Nytt är bäst"
Flera gånger har Frölunda köpt in nytt när man redan haft lika bra, Henrik Malmström-Anton Axelsson, Patric Blomdahl-Johan Andersson är bra exempel.
>> "Fix it, even if it isn't broken...”
När Roger Melin verkligen fått ordning på Frölunda hade klubben bundit upp sig för Ulf Dahlén - så man gjorde sig av med en tränare som fungerade och som fick gruppen att göra det.

NYA I FRÖLUNDA SEDAN -06
2006/2007
Sean Bergenheim, fw betyg 5
Älskad, uppskattad: succé.
Martin Cibak, fw 1
Vad hade han här att göra?
Karl Fabricius, fw 2
Fick inte ut sitt max.
Johan Fransson, b... -
Ett av flera dunderfiaskon.
Steve Kariya, fw 2
Okej år 1, vägde sedan för lätt.
Henrik Malmström, fw 1
Meningslös värvning.
Tomi Petttinen, b -
Ännu ett dunderfiasko.
Johan Ryno, fw -
...och här är ett till.
Ari Vallin, b 1
Meriterad, kom sent, gjorde inget.
2007/2008
Ari Ahonen, fw 2
Okej målvakt, lyfte aldrig.
Johan Andersson, fw 2
Slarvades bort, kunde gjort mer.
Ossi-Petteri Grönholm, b 3
Utmärkt på kort tid i klubben.
Andreas Holmqvist, b 1
Fick aldrig ro, blev aldrig bra.
Michael Holmqvist, fw 1
Avdelning onödiga värvningar...
Justin Morrison, fw -
Dunderfiasko.
Tuukka Mäntylä, b 2
Okej, kunde tackla, det var kul.
Jonas Nordquist, fw 2
Aldrig så bra som före NHL-flytten.
Toni Söderholm, b 1
Så meriterad, så sympatisk, så svag.
2008/2009
Patric Blomdahl, fw 1
Värvad för fysiken, visade den sällan.
Joe DiPenta, b 4
Defensivback laget skrek efter.
Riku Hahl, fw 3
Defensiv center, slitvarg, mycket nyttig med sitt lojala jobb i varje match.
Oscar Hedman, b 2
Okej defensivt, vet vad man får.
Johan Holmqvist, mv 3
Strålande förstasäsong, gått ner sedan.
Andreas Karlsson, fw 1
Var skadad, blev skadad, varför värvad?
Janne Niskala, b 2
Okej, tack vare poängen, hemsk bakåt.
John Pohl, fw 4
Succé under sin korta tid.
2009/2010
Kristian Kudroc, b 2
Okej men på tok för orörlig.
Mikko Lehtonen, b -
Psykiska problem, verkligen okänt innan han kom?
Jussi Makkonen, fw -
Varför ta en sådan chans, varför?
Ville Mäntymaa, b 2
Kom skadad, det visste inte Frölunda. Känns långsam.
Mathis Olimb, fw 3
Bra scoutat, kunde lyft den här vintern.
Martin Röymark, fw 2
Visar i Timrå vad han kunde gjort.
Tobias Viklund, b 2
Jättetalang framåt. Misstag bakåt. Rätt spelartyp?
2010/2011
(säsongen är ung, dessa betyg ska alltså tas med en rejäl näve salt, mycket kan förändras)
Toni Koivisto, fw 2
Visat tendenser till målsinne. Jobbar hårt.
Robin Lindqvist, fw 2
Rakt på mål-typ som kan behövas.
Joakim Lundström, mv 3
Bra scoutad värvning, stor potential.
Mikko Mäenpää, b 2
Bra skott, börjat växa in i det, potential.
Mika Pyörälä, fw 1
Några mål väger inte riktigt upp, men på G?
Christoph Schubert, b 3
Spelar enkelt, rejält, värdefull.
William Wallén, fw 1
Ännu ingen elitseriespelare.
Pavel Skrbek, b ?
En match inte nog för betyg, men det ser bra ut.