Den här texten är hämtad ur andra numret av papperstidningen Sportsday.se som kom ut strax före jul. Vi bjuder då och då trogna webbläsare på den här typen av bonusläsning. Tidningen är gratis i Intersports butiker, men ni som vill förvissa er om att den inte tar slut kan prenumerera och få den hem i brevlådan varje månad. Just nu erbjuder vi sex nummer för bara 99 kronor. Gör så här: Skicka ett mejl till prenumeration@sportsday.se, vi behöver namn och adress givetvis, men gärna också de sex första siffrorna i personnumret, för att hålla isär er med samma namn i våra register. Pengarna sätter ni in på postgiro 622 68 50-3, eller bankgiro 5647-3788.

RICHARD EKUNDE växte upp med ett enda mål för ögonen: att bli fotbollsproffs.
- Jag var jättejättejätteintresserad av fotboll redan som liten, säger han och ler med hela ansiktet.
- Jag skulle bara spela i landslaget, få komma till Europa, det hade jag här, hela tiden.
Ekunde pekar mot huvudet, och ler igen.
Livet har varit fotboll från början, är det fortfarande, och kommer att vara det efter karriären, för gaisaren planerar en agentkarriär.
- Ja, jag har bestämt att jag vill stanna inom fotbollen, kanske hämta spelare i Afrika och ta dem till Europa. För jag vet att...i mitt land...det brukar inte vara lätt, du måste spela i någon av storklubbarna för att bli upptäckt - men det finns så mycket talang i de mindre klubbarna.
Och den ska du upptäcka?
- Ja...haha. I början ska jag samarbeta med någon agent, jag har tagit de kontakterna. Men jag spela ett tag till.
Minst två år. För Ekunde har kontrakt med Gais till 2012. Och han gillar klubben, staden Göteborg, livet här, men säger samtidigt:
- Någon gång, när man spela fem-sex-sju år i samma klubb, då kanske man vill smaka på något annat. Man har det med sig, den känslan.
Men gaisarna behöver inte sätta i halsen, det är inget på gång just nu.
Mer att, om något dyker upp, då skulle du lyssna, som den gången FC Köpenhamn var intresserat?
- Precis. Det är som det är, blir det något så blir det. Men jag trivs jättebra här.
Barnen Kevin, 7, och Gracia, 3, understryker den känslan, kutar omkring ute i hallen med varsin fotboll, gillar när det kommer besökare, och med barns sköna spontanitet vill de visa hur bra de kan nicka och fånga bollen.
Spegeln är lite för nära för att det ska bli några luftpastejer, så vi nöjer oss med att Kevin tar ner en boll på bröstet, och att Gracia får visa målvaktstalanger med en låg lyra...
- Jag är åtta, säger Kevin och plirar med ögonen.
- Jaså, är du? säger pappa Richard som just berättat att grabben är sju.
- Jag går i tvåan, säger Kevin och gör ett nytt test.
- Nej, nej, han går i ettan, säger Richard och skrattar.
Mamma Beatrice är inte hemma, hon läser för tillfället på SFI (Svenska för invandrare) och kom hit först 2006. Kevin är född i Kongo, Gracia i Sverige, och det är inget tvivel om att familjen funnit sig till rätta.
- Beatrice tyckte det var lite så där i början, med språk och allting, men det är okej nu. Barnen gillar det. Gracia tycker om snön, hon brukar fråga "Pappa, när kommer snön?", berättar Richard och skrattar.

KONGO-KINSHASA beskrivs som världens kanske mest krigsdrabbade och våldshärjade länder.
Det senaste decenniet har varit fruktansvärt.
Dels har det rört sig om rena inbördeskrig, dels har det varit en sorts fortsättning på folkmordet i Rwanda eftersom den rwandiska regeringen skickat truppen in i Kongo för att spåra upp hutuer som flydde efter att deras skräckvälde till slut störtats.
Enligt en FN-rapport har tutsierna gjort sig skyldiga till folkmordsbrott på hutuer i Kongo, och på så vis har våldet gått hela cirkeln runt.
Lägg därtill att olika grupper också slåss om kontrollen över mineralrika områden, och att uppskattningen är att uppemot fem miljoner dött till följd av stridigheterna - antingen av våldet självt, eller av sjukdomar och hungersnöd som följer i dess spår - så förstår ni att Richard Ekundes hemland av många beskrivits som helvetet på jorden.
Mitt i allt detta, som framför allt utspelar sig i östra Kongo,står kvinnorna som lider allra mest. Historierna hur alla stridande parter använder våldtäkter som vapen är så grymma, så osannolikt, obegripligt vidriga att det gör ont att bara börja försöka förstå.
Fråga Margot Wallström, den svenska S-politikern, som hade nära till tårar när hon i egenskap av "FN:s särskilda sändebud för sexuella övergrepp och kvinnors utsatta situation i konflikter" besökte Kongo-Kinshasa i oktober. "En död råtta är mer värd än en kvinnas kropp", var ett uttryck hon använde.
Ekunde säger, när vi ofrånkomligt diskuterar ämnet:
- Jag blir bara ledsen när jag hör om de tråkiga sakerna, det är inte roligt att höra...jaha, nu har några blivit våldtagna igen. Jag fattar inte, det är bara tråkigt, så tråkigt. Man kan inte fatta, du sitter där med dina barn, så kommer någon och tar dem, och din fru, och gör vad de vill med dem. Det är katastrof, alltså. Katastrof. Jag har inga ord att använda. Bara katastrof.
Följer du med härifrån Sverige? Ibland är det svårt att förstå vem som slåss mot vem?
- Jag vill inte. Jag blir bara ledsen. Det känns bara konstigt. Ibland ringer min familj, berättar att det och det hände. Men det är som att jag inte vill höra.
I april hände det ofattbara. Richard Ekunde satt hemma i lägenheten, såg på franska TV5, hörde om oroligheter i staden Mbandaka, en bra bit norrut från Kinshasa, i de nordvästra delarna av landet.
Långt från inbördeskriget.
Men istället slogs de etniska grupperna Lobala och Boba om fiskerättigheter, en del av en konflikt som förra året dödade 100 personer och tvingade 200 000 på flykt.
Nu var det dags igen.
Och Richard Ekunde fylldes av skräck, för i Mbandaka bor hans mamma och pappa och en bror.
- Jag kunde inte vänta utan ringde, men fick inget svar. De hade flytt upp i skogen, berättar Richard, och det är förstås lätt att förstå vilka kval han genomled innan han förstod att föräldrarna var i säkerhet.
Han fick tag på en annan av sina bröder, skickade pengar så att denne kunde köpa flygbiljetter - och några dagar senare, när regerings- och FN-styrkor återtagit kontrollen över flygplatsen, kunde Ekundes föräldrar ta sig till Kinshasa och få vård på ett sjukhus.
- De klarade sig bra, och nu är de tillbaka i Mbandaka. De kommer därifrån och vill bo där. Men det lugnt nu, läget är stabilt, berättar Ekunde.
Det måste ha varit fruktansvärt att sitta här och följa dramat, så långt hemifrån?
- Ja, men det är som det är. Jag hoppas bara, hoppas, hoppas, hoppas, att det blir mycket bättre i mitt land.

ATT KOMMA till Sverige från Kongo 2002 var en omställning för 20-årige Richard Ekunde.
Förstås.
Men Ekundes inställning var den här:
- Jag visste att det skulle bli svårt när jag kom hit, så jag ville försöka anpassa mig så fort som möjligt, lära mig svensk kultur - för att göra det lättare för mig själv. Självklart längtade jag efter mina vänner, min familj, första året, andra och tredje också, men eftersom det här var min dröm så var det ju positivt för mig också att vara i Sverige. Och nu har jag varit här i åtta år, så det har blivit lite som ett hem för mig. Men jag längtar fortfarande till Kongo ibland, det är därför vi åker dit varje år vid jul.
Hem är Kinshasa, den pulserande huvudstaden med åtta-nio miljoner invånare, en siffra som - precis som är fallet med många andra afrikanska storstäder - lär växa till 14-15 inom en tioårsperiod, enligt prognoserna.
Där växte unge Richard upp med en far som var jurist, därmed var livet ganska gott. Mycket gott, jämfört med en stor del av befolkningen:
- Ja, jag hade det bra. Jag behövde inte spela fotboll för att ta mig ur fattigdomen, det var bara alltid min dröm, min önskan. Många hade det värre, och det är nog den största skillnaden mellan Kongo och Sverige. I mitt land finns det många jätterika, och så väldigt många fattiga. I Sverige finns det rika, en del fattiga, men också väldigt många däremellan.
Citymailgrundaren Bror-Anders Månsson låg bakom en satsning som skulle ta Ekunde till Sverige. Laget Tresor, som just tagit sig upp i högsta ligan, köptes och bytte namn till Kinshasa City.
- Det fanns ett samarbete med Djurgården, via Bror-Anders Månsson. "Putte" Carlsson och Bosse Andersson var nere och tittade, minns Ekunde.
2002 valde Djurgården att ta honom till Sverige, tillsammans med René Makondele, Yannick Bapupa och Blaise Mbemba.
Succén i blåränderna uteblev för allihopa, kan man säga, killarna hamnade i olika klubbar, Ekunde kom till Gais 2006 via spel i Åtvidaberg - men han minns den första tiden i Stockholm:
- Jag kunde ingen svenska, ingen engelska (förutom lokala språk talar man franska i Kongo, ett arv från kolonialtiden då Belgien styrde), och kom från varma Afrika till kalla Sverige. Jag visste det skulle bli tufft, men...det här var ju positivt för min karriär, så jag kände att...jag testar, jag kollar om det går, och jag var stark mentalt.
Men...?
- ...jag hade problem i början, med språket. Tränaren sa att jag skulle springa till vänster och jag sprang till höger...haha. Det var tur att Stefan Rehn - du vet, IFK-tränaren - var i Djurgården då. Han hade varit i Schweiz, så han kunde lite franska, och lärde mig att "droit" hette "höger", och "gauche" hette "vänster".
Utanför planen då?
- Vi bodde tillsammans i en stor lägenhet, alla vi från Kongo. Ville ha det så i början, ta det första steget ihop så att säga. Så hade vi en kongolesisk kille som hjälpte oss med det praktiska, han hade bott länge i Sverige och kunde språket.
Du minns det som jobbigt?
- Språket, ja. Jag kunde inte förstå hur man skulle kunna säga ord som "sju"...Ett tag trodde jag aldrig jag skulle lära mig, eller att någon skulle förstå mig.

I HÖSTAS tittade Richard Ekunde en hel del på TV. Det var val snart, och Sverigedemokraterna var på väg in i riksdagen. Det är dock inget ämne som får honom - som afrikansk invandrare - att gå i taket, Ekunde har en mycket lugnare inställning än flera av de "gammelsvenskar" som ville visa hur anti-rasistiska de var och kastade ägg på SD:arna och förstörde deras möten...och kanske i slutändan såg till att partiet fick sin riksdagsplats.
- Alla har rätt till sin åsikt. Tycker de (SD) så...då är det så, man måste respektera det. Det är det som är demokrati.
Du tycker inte det är jobbigt, med SD:s snack om invandring som ett problem?
- Jag vet bara en sak: de fick fem procent, så det är inte alla i Sverige som tycker som de.
Rasism i Sverige, har du stött på det?
- Så länge jag har spelat och varit här har jag inte märkt något. Jag vet inte om det är jag som missat något...haha, men jag känner i alla fall många glada människor, många snälla människor som tror på mig.
Rätt skönt, folk är som folk är, var de än råkar vara födda?
- Ja. Du vet, i mitt land, det är många som inte är kongoleser där, både från Europa och andra afrikanska länder, och så länge de anpassar sig, följer Kongos regler, vad är problemet?
När ni läser det här är Ekunde och hans familj hemma i Kinshasa, förutsatt det inte - som han själv säger - hänt något, för "man kan aldrig vara säker".
- Vi stannar över jul, sedan kommer vi tillbaka till Sverige, berättar han.
Julfirande?
- Som i Sverige, med julklappar.
Men ingen julgran?
- Nej...hahaha.
Ekunde skrattar länge åt tanken på en svensk grann i ett kongolesiskt vardagsrum, och vi börjar diskutera om man kunde ställa in ett Akaciaträd istället, och så försöker vi komma fram till vad det heter på franska, eller på Kinshasaspråket Lingala, men det tar stopp där.
Jul och julklappar. Det räcker så.
Gais då? Och framtiden? När det här skrivs är det fortfarande osäkert med Björn Anderssons framtid i klubben, så vill det sig väl (för kongolesen, kanske inte för Gais totalt sett) kan Ekunde få spela mer på sin rätt plats 2011.
Som mittback.
Men det är framåt det måste hända saker.
- Åh, vi har haft många provspelare, säger Ekunde spontant.
- Jag hoppas vi hittar den rätta spelaren som kan komma in och göra mål, men jag litar på Alec (tränaren Axén), han har koll, han vet alltid vad han gör.
Vad tror du om Gais 2011?
- Vi behöver höja nivån allihopa, kan inte bara hoppas på att någon annan ska komma in och göra det åt oss. Men visst behöver vi göra fler mål, så många gånger har vi förlorat med 0-1. Tänk om vi gjort två mål i de matcherna, då skulle vi varit i toppen. Man ska inte skylla på något, men det skiljer så lite.
Skiljer så lite mellan människor också. Även om vi växer upp under diametralt skilda omständigheter.

Richard Ekunde...
...har drabbats av två tunga korsbandsskador i karriären. Båda knäna. Första gången var med Kongos landslag, i andra landskampen 2003. Sedan har det inte blivit fler nationaluppdrag. Andra skadan var med Gais, 2007.
...trivs utmärkt i Göteborg, om det bara inte vore för en sak: "Det regnar för mycket!".
... utsågs 2007 till Årets makrill och Årets spelare.
...heter Richard Ntomba Ekunde, om vi ska vara noga. Ntomba är ett familjenamn.

RICHARD EKUNDE
Född: 4 augusti 1982.
Hemland: Kongo-Kinshasa.
Karriär: Kom till Sverige 2002, tillhörde Djurgården till 2004 men slog sig aldrig in i laget, var i Åtvidaberg och gjorde succé, kom till Gais 2006.
Plats i laget: Är en perfekt "hjälpgumma", kan spela lite var som helst i defensiva positioner, men trivs bäst som mittback.