Det är något skumt, det där med män och hästar.
Män och hästsport, framför allt.
När det inte handlar om trav förstås, ni vet sådant där nonsens där hästarna springer runtrunt men inte får springa så fort de kan (galoppera) utan måste trava.
Som gång för människor.
Trams. Har du bråttom - spring.
Nä, vi snackar riktig hästsport här, där ryttaren ska kontrollera ett djur på sisådär ett halvt ton, som ska få det att hoppa över ett 160 centimeter högt hinder i full fart, ett hinder hästen inte ens ser de sista meterna eftersom ögonen sitter på sidan.
Hästen hoppar med hjälp av minnet.
En idiot kan begripa hur viktig kommunikationen människa/djur är då.
Jag sätter en etikett på alla tävlingsryttare:
“Han/hon som talar med hästar”.
Det finns ett “stumt språk”, har jag lärt mig, ett som går ut på att få hästen att förstå vad du menar, det tar år och år och år att bemästra, och på en enda sekund kan språkförbistringen vara ett faktum lik förbaskat, för den där jäkla hästen känner när ryttaren är nervös, och det gillar den inte alls.
Dessa män och kvinnor har min största beundran.
Men jag har aldrig följt hästsport speciellt noga.
Aldrig varit nära att rida.
För...det gör man ju inte.

I ALLA FALL i min generation, vi som fyllt...ehum, låt oss säga...ehum...35...så var det Vilda Västern som regerade i barndomen.
Hannibal Heyes och Kid Curry var mina stora idoler.
Jag drömde mig bort vid TV:n.
Ville vara som de, hjältarna i “Alias Smith and Jones”.
Alltid nära till ett leende, humorn som vapen, och räckte inte det fanns sexskjutaren att ta till, lite lagom nonchalant hängande i ett hölster längs högerbenet.
Jag - och jag vägrar tro att jag var ensam, även om minnet är som det brukar, bra men kort - övade framför spegeln, kunde jag dra lika snabbt som Kid Curry? Hade jag överlevt en duell på en dammig gata, framför en saloon, någonstans i västern?
Sedan kom Familjen Macahan, eller “How The West Was Won” som var den lite mäktigare, maffigare amerikanska titeln.
Vi svenskar gillar sådana där familjetitlar, undrar varför det är så? Kommer ni ihåg att den klassiska, brittiska Andra världskriget-serien om en familjs liv under de tyska bombningarna hette Familjen Ashton, fastän det riktiga namnet egentligen var “A Family at War”?
Nå, nu hamnade vi på en sidoväg, upp på diligensen igen.

MACAHANS...DET var Zeb, den haltande Bowieknivsbeväpnade indianvänner som måste luktat för jävligt eftersom jag aldrig såg honom i annat än den där skinnoverallen, och så var det Luke, han som hetter Seth i pilotavsnitttet men bytte namn när serien började, fickidolen, som deserterade från ett inbördeskrig han aldrig ville delta i och sedan tillbringade sina dagar att charma kvinnor och fly från prisjägare.
Och nu kommer vi till min lilla poäng.
Cowboys var män.
Vi som älskade cowboys var pojkar.
Och, SURPRISE...cowboys hade hästar!
Stora, fyrbenta pållar de skötte om, ställde framför saloonen, lät dem dricka vatten ur något slags tråg som säkert har något finaren namn.
Jag minns att mina hjältar knappt band sina hästar, de bara virade tyglarna (se, det lärde jag mig) lite nochigt runt en ledstång eller något staket.
Det fanns ett samspel där som till och med jag begrep, ett mellan häst och ryttare. Man kunde skjuta sina fiender, dricka whiskey och slåss på salooner, men hästen var din bäste vän, den vårdades ömt så att den aldrig skulle drömma om att rymma.
Binda fast?
Äh, den stod där snällt, väntade på sin husse när denne supit och slagits klart.

HUSSE? JA, ägare då. Men djur och människa hängde ihop i alla fall, och som cowboy-fan fascinerades man av dessa mäktiga djur som var så stora, som aldrig i helsike skulle drömma om att göra det du ville om du inte lärde dig att tala med dem.
På deras språk.
Små signaler, små nätta rörelser, kroppen fram, kroppen bak...det kunde ta lång tid att rida in en häst, och det kunde vara ett helt avsnitt som handlade om att rida in vildhästar, mustanger.
Vilka som red in dem?
Vilka som ramlade av?
Vilka som var uppe snabbt igen?
Vilka som var tuffingarna?
Män. Såklart. Vi snackar 1800-tal här, suffragetterna hade inte riktigt gjort sitt intåg än.
Sedan stängde man av TV:n, gick och la sig, och nästa morgon var det skola som vanligt. Där var Helena och hennes tjejkompisar som skulle till stallet, och istället för att tycka...wow...fräckt...så var en tripp till stallet det absolut töntigaste man kunde tänka sig.
Nu när jag tänker tillbaka på det framstår det fullständigt befängt.
Hur kunde vi (för det var sannerligen inte bara jag!) killar vara så jäkla dumma?
Varför tog vi inte med oss våra hattar, sheriffstjärnor och hölster och bad tjejerna lära oss att rida?
För att vi i så fall blivit mobbade till döds.
Så enkelt är det.
Och det är konstigt - eller hur?

DET HAR i alla fall alltid fascinerat mig, och eftersom jag avskyr att inte begripa saker, åtminstone saker jag tycker jag borde begripa, så satte jag mig ner med Thomas Torgersen, en man vars kunskap om hästar är som Peter Forsbergs om puckbehandling, eller Leo Messis om bolldito.
Då fattar ni.
Vill ni veta någonting, så fråga uggl...förlåt, Torgersen.
Tävlingsryttare sedan ungdomen, hästuppfödare, tränare, GIH-utbildad ledare, förbundskapten i Norge, och jag kände att här kan man få lära sig något.
Det fick jag.
Allt är militärens fel.
I dag är det ju så att hästar och hästintresse, det är tjejernas värld. Punkt. 99 procent sant. Sedan kan man väl slänga in någon skånsk godsherre där, en med faiblesse för rävjakt och gammaldags klassamhälle.
Åtminstone är det min fördom.
Av livet i Sverige i dag.
Torgersen nyanserade den en smula, det ska jag väl säga, men raderade knappast ut den. Men han berättade, och det var kul, att det mest är vi i Sverige som är en smula underliga:
“I Holland”, sa Torgersen, “gör du succé som kille om du kommer in på krogen i vita ridbyxor. Hästkillarna har samma status hos tjejerna som hockeykillar i Sverige”.
Hoppla.
Om uttrycket tillåts.
“Och andra länder då?”, undrade jag, nyfiken på svaret.
“Ungefär samma sak, det är just i Sverige som ridsporten är så tjejdominerad”, sa Torgersen.
Och det är alltså militärens fel.
De där grönklädda som sägs föredra kartan framför verkligheten.

FRAM TILL till 50/60-talet så ingick hästar i svensk krigsföring. Vi hade - hand upp alla ni under 25 som vet vad det är - något som kallades för kavalleri.
Män red. Män tränade hästar. Män med hästar hade status.
Han med högst rang var “ryttmästare”.
Det ni...
Så hästar, det var en helt okej värld för män.
Men i takt med att kavalleriet dog ut så fanns snart inga män som red, och det var inte så många som ville haka på trenden heller, för antingen har ni varit med om det eller så har ni läst om det, men sena 60- och en stor del av 70-talet - det var vänsterns tid.
Peace, love and understanding.
Make love, not war.
Åtminstone gällde regeln åt höger.
En militär var en USA-vän som ville napalmbomba små, söta viatnamesiska barn.
Så männen som vill impa på kvinnor (egentligen vårt enda mål i livet) höll sig borta från stallet.
Havremopparnas tid var över.
Andra moppar gällde.
Och så långt var jag med när Torgersen och jag hade vårt intressanta snack, men det finns en annan grej jag aldrig fattat (och nu snackar vi Sverige, inte Holland eller resten av Europa).
Tjejer rider.
Tjejer är i stallet.
Killar tycker det är töntigt.
Men kollar jag vilka ryttare som är med i svenska hopplandslaget - då är det lika många kvinnor som män.
Nu blev jag förvirrad igen.

DEN GÅTAN är inte lika lätt att lösa. Torgersen kunde det inte riktigt heller, men berättade vilka erfarenheter han har från sina decennier inom svensk ridsport.
Och jag känner igen det.
“Tjejer”, sa Torgersen, “slutar ofta när de gått ut skolan, börjat jobba eller skaffat barn. Killar...när vi börjar med något, då fortsätter vi”.
90-10 (ungefär) på barn- och ungdomsnivå.
50-50 på seniornivå, hög tävlingsnivå.
Man kan tycka vad man vill, lägga in vilka värderingar man vill, men så ser det ut. Och det är knappast för att vilda västern-intresset ökar med åren och det strömmar till killar i äldre ungdomsåren, om någon trodde det.
Helt enkelt så att killar fortsätter - tjejer lägger av.
“Vi mockar inte lika mycket i stallet heller, jag minns hur det var när jag själv red; vi fick ofta skäll för att vi inte tog hand om hästarna och allt runtomkring, vi ville bara rida”, berättade Torgersen för mig.
Det är också lustigt, för har ni följt “Hem till gården” eller någon annan brittisk serie så har ni säkert sett att det massor med boys som sköter om hästar i stallet.
En kille i Sverige som gör det, tja...han får höra ett och annat, ungefär som en konståkare.
Fånigt? Dumt? Fördomsfullt?
Javisst.
Tänk om någon sagt det till Zeb Macahan.
Eller, ännu intressantare, tänk om någon sagt det till mig - bara för att jag tittade på farbror Zebulon...

NÅ, NU ser jag fram emot att kolla på den stora världscuphoppningen på söndagen, för ärligt talat - jag har sett hopptävlingar på TV ibland, och det är svårt att tänka sig något mer spännande.
Ska bommen ligga kvar...neeeej...joooo.....neeej!
Är man dum nog och hejar på en ryttare riskerar man väl att dö av hjärtattack.
Jag tänker ge katten i allt sådant, bara gå till Scandinavium med öppet sinne och ta till mig så mycket jag kan.
Nu när jag fått klart för mig vissa saker som jag aldrig tidigare riktigt kopplat.
Som att söndagen är den stora dagen, det är då ryttarna rider sina allra bästa hästar. Lördagen, då tar de ut sina näst bästa, något förenklat resonerat.
Sedan är det torsdag och fredag också, det är fler tävlingar, högre och lägre hinder, högre och något mindre högt rankade ryttare, men jag tänkte ta en sak i taget.
Söndag blir min dag.
Världscupen pågår under vintern, olika divisioner världen över, Göteborg Horse Show ingår i Western European League, och de 18 bästa går vidare till världscupfinalen i Leipzig.
Rolf-Göran Bengtsson och Malin Baryard Johnsson är våra svenska hopp, och kom igen...om jag har koll på de två, med bollar och puckar snurrande framför ögonen dagarna i ända - då har ni det också.
Somrarna? Då är det OS vart fjärde år, VM vart fjärde, EM däremellan. Dessutom något slags lagtävling där Sverige rider i andradivisionen.
“Allsvenskan, om den högsta är elitserien”, sa Torgersen till mig och log, eftersom vi satt i Scandinavium och han visste vad jag till vardags pysslar med.
“Aha”, sa jag och kopplade direkt, kunde gå till nästa grej - det som var min sista fundering:
Hur många miljoner måste pappa ha för att man ska bli ryttare?

KOM IGEN, det har ni också undrat.
Torgersen har förstås hört det, frågeställningen var självklart inte ny för honom, och han var ärlig och konstaterade att pengar inte är en nackdel. Men det är sällan det är det. Fråga vilken hockeyförälder som helst.
Men Torgersen kontrade med Angelica Augustsson, en västkusttjej som - om jag fattade rätt - stuckit till Tyskland, jobbat på ett “försäljningsstall” (man föder upp och säljer hästar), där blivit upptäckt och nu är svensk landslagstjej.
Och hennes föräldrar spelar visst inte i Ingvar Kamprads liga.
Själv jobbar Torgersen med en tjej som tjänar sina pengar på att rida och sköta om andra människors hästar, därmed kan hon fortsätta jobbet mot toppen.
“Vid dagens slut”, sa Torgersen till mig, “är det den som är villigast att jobba hårdast som går längst”.
Men det skadar inte om man har pengar också.
I det fallet är ridsport ungefär som livet i övrigt, alltså.
Bara det att i Sverige är det mest tjejer som fattat att det är kul. Både att utöva och titta på.
Utövandet håller jag mig ifrån, men den här gången ska jag i alla fall titta.