Zzz...aknade lite fart och desperation i Frölunda

Det var precis som jag bloggade om på dagen: Frölunda körde Södertälje-modellen igen; försiktigt spel, inte blotta sig, inte gå fram och åka på spelvändningar, visa tålamod.
Jag tycker det blev för passivt.
Precis som jag var rädd för.
Tomi Kallio höll inte alls med, tittade rätt förvånat på mig när jag pratade om fart som saknades, han tog upp det faktum att backar blivit mycket bättre på snabbt ta pucken ur egen zon, satsa på snabba spelvändingar istället för att drälla med pucken, att Frölunda hade tre i stolpen, att Timrå bara hade sina flytmål - och att 1-2 var orättvist.
Det är kul att tycka olika.
Möjligt att jag ändrat mig om jag sett matchen på DVD. Kanske hade Kallio gjort det.
Och jag köper att Timrå hade tur, att Frölunda mycket väl kunde gjort 2-1 istället.
Men det var inte bra nog för det. Och milde himmel, så tråkigt det var att se på.

TIMRÅ FICK 1-0 gratis när Johan Holmqvist sjabblade med pucken, 2-1 var lagets enda anfall i tredje perioden - och det var Joel Lundqvist som stötte in trissan med benet.
Till och med Timråtränaren Challe Berglund erkände att hans lag hade rôta.
Klart det var så.
Men jag släpper inte att Frölunda kunde gjort saker bättre.
Det var för obestämt.
Timrås mittzonsgegga kunde bara besegras på ett sätt, med Ferrarifart. Den fanns inte riktigt, istället var det lite för ofta tvekan och ängslan, ska jag...eller kanske inte...eller...kanske...nä...eller?
Inte alltid. Men för ofta.
Typexempel I: när Frölunda tryckte på för 2-2 kom Riku Hahl i full fart genom mittzonen, laddade för skott, hade två man med som var villiga att gå på retur. Vad gjorde Hahl? Han hejdade sig, ville leta upp ett ännu bättre läge - det blev förstås offside och chansen var borta.
Typexempel II: när Christian Bäckman sköt direkt hann inte målvakten Anders Lindbäck med, och Fredrik Pettersson kunde peta in 1-1-returen.

SVÅRT ATT ANALYSERA det här, för det finns något positivt i att Frölunda inte drog på sig spelvändningar, inte blev tokfrustrerat av Timrås mittzonsfälla. Hade Nicklas Lasu gjort mål istället för att träffa stolpen, eller om Fredrik Pettersson passat Joel Lundqvist istället för att skjuta själv - då hade vi haft 2-1 Frölunda, klart slutspel, och hyllningssånger hade skrivits till tålamodets ära.
Kanske.
Men det är det här jag vill få fram:
o Var fanns farten?
Varför somnade jag nästan första 35 minuterna? Varför kan inte även ett lag med tålamod sätta full fart när man väl vänder spelet? Varför kan man inte besluta sig för att gå rakare på mål, skapa trafik och störa målvakten?
o Var fanns desperationen?
Även om tålamod (nu är vi där igen...) är ett nyckelord måste man kunna gå in och skymma, ta fajten framför mål, göra det svårt för laget som bara vill försvara sig. Som jag ser det var ingen Frölundaspelare mer än Carl Klingberg riktigt villig att göra det.

NÅ, DET HANDLAR om att blicka framåt nu, Frölunda har allt i egna händer, Tomi Kallio försäkrade mig - och fansen framför allt - att det inte ska finnas någon ångest i matchen mot Skellefteå på torsdagskvällen. "Alla känner att vi var värda mer i kväll", sa han.
Okej. Låt oss hoppas det märks uppe i Västerbotten då.
Jag tyckte i och för sig att det syntes en del ångest redan mot Timrå.
Men vi har ju redan kommit fram till att Tomi och jag inte såg den här matchen på riktigt samma sätt...

Ta bort Niklas Andersson (sjuk) och Frölundas offensiv lider. Mathis OIimb är inte alls i slag. Det är inte så mycket offensiv kvar då. Carl Klingberg, Jocke Andersson och Nicklas Lasu hade några riktigt bra byten. Men det är liksom inte de som ska behöva leda.

Fler krönikor av Henrik Leman