Kul med Jakob & Robin, men Kim var en hjälte

Emir Bajrami kunde lagt sig i 48:e minuten när Fredrik Risp kom på efterkälken . Emir valde att stå. Heder, en VÄLDIGT MASSA HEDER, åt elfsborgaren för det.
Han valde att stå upp, sköt - och om Kim Christensen inte varit dansk VM-målvakt hade vi haft 2-2, ett tiomans-Elfsborg på gång och ett elvamans-Blåvitt som var skakat i sina grundvalar.
Kims flaxande vänsterarm räddade alla blåvita fans från söndagsångest, när Elfsborg sedan försökte med trebacksliinje för att skapa kvitteringsläge utnyttjade Blåvitt det hänsynslöst.
Tre gånger.
Allra roligast:
Att både 3-1 och 4-1 kom från Jakob Johansson.
Han symboliserar på utmärkt sätt vad självförtroende gör för en idrottsman.
Ibland har Jakob haft fötter så tunga att han kunnat få ståplats i Nybroviken - utan cement.
Nu rör han sig lättare, får med sig bollen, kommer rätt till den - och gör mål.
Kan Jakob hålla i det här blir det roligt att följa honom.

MEN DET ÄR med Jakob precis som med IFK Göteborg. En gång är ingen gång. Men två gånger är en gong-gong...
Det var fascinerande att se hur de blåvita - som var ett lag i kris, det hävdar jag bestämt - trots tidiga 0-1 hade spring i benen, såg ut att tro på det de gjorde, löpte för varandra, öppnade ytor, gjorde bollhållarens jobb enkelt.
Var kom det självförtroendet ifrån?
Tidigare succéer mot Elfsborg?
En knuten "nu får det fan vara nog-näve" i byxfickan?
Sebastian Eriksson var skön att se så länge han var med (måtte hans lår inte krångla igen), Stefan Selakovic (nästan däckad av en boll i skallen i början) bra som vanligt, Nicklas Bärkroth hade trumpinneben, och när Tobias Hysén är på planen gör han inte bara sitt jobb, han gör medspelarnas tillvaro behagligare också med sitt dra isär-löpande och sin begåvade hjärna.
Det kunde varit 5-1 i paus.
Men det kunde också stått 2-2 en bit in på andra...
Fotboll i ett nötskal, det.

JAG TYCKER ATT Elfsborg gjorde ett utmärkt försök efter paus. Det är inte lätt att behöva anfalla med tio man, men långa, tidiga bollar på starke Denni Avdic gjorde att Blåvitt inte hann upp i press, sällan fick tag på bollen.
Jonas Olsson, tränaren, hade helt rätt när han sa att det inte skapades fler sylvassa lägen än Bajrami, men att nedgången berodde på att "plötsligt hade vi något att förlora". Jonas hade en "elak känsla", det kunde ha räckt med en spark hit eller en studs dit, men det gick bra.
Och när Elfsborgskollegan Magnus Haglund satsade på trebackslinje och beordrade full fart framåt i 77:e minuten gick det ännu bättre.
3-1. 4-1. 5-1.
Pang. Pang. Pang.

KUL ATT DET det sista pangandet utfördes av Robin Söder. Det är underbart att se hans lätta ben igen.
Mål i hemmacomebacken fick Robin att le, och han skämtade med mig när vi snackade om femettan som han bredsidade i tom bur.
"Jag kände mig som (Filippo) Inzaghi. Inte alls delaktig i förspelet, jag var bara där och petade in den."
Må så vara. Men Robin visade, tyckte jag, att han redan har bra bolltouch, bra tajming, bra tänk.
Han är ingen 90-minutersgubbe än, men kanske 45 redan nästa gång.
Robin och Nicklas Bärkroth kommer ha en ungtupparnas kamp om vänsterkanten.
Vad det betyder för Elmar Bjarnason?
Vem vet.
Han kanske inte ens är kvar i sommar, truppen ska ju bantas?

Ragnar Sigurdsson och Kim Christensen höll på att ställa till det som en annan gång, när det betydde att praktfullt självmål.
Nu var det faktiskt fansens fel...
"Det var ett så otroligt väsen att jag inte hörde Kim. Jag trodde jag skulle släppa bollen, men han skrek "bort", berättade Ragnar.
Som på Camp Nou, försökte jag.
Då vaknade Tobias Hysén: "Det är ingen åker på Camp Nou..."

Målchansutvisningen på Ante Covic? Tja, Hysén var först på bollen, och det är inte mycket att snacka om att domaren Martin Hansson visade det röda kortet.
Men jag tycker regeln är dum.
Jag vill se straff oavsett var förseelsen äger rum.
o Bättre för det lag som får en spelare fälld - berövas man en målchans vill man ju få en sådan (straff) och inte spela med en man mer, som inte alltid ger något.
o Bättre för publiken - underhållningsvärdet blir ibland oerhört lågt om tiomans-laget backar hem och det andra inte får utdelning. Fansen betalar för att se stjärnorna på planen, inte på läktaren.

Fräckt av Magnus Haglund att satsa framåt med trebackslinje. Inte fullt så fräckt att Blåvitt fick hur mycket tid som helst på sig att sätta trean, fyran och femman. Vid 1-3 räddade Covic-vikarien Joakim Wulff tre (!) gånger innan Jakob Johansson fick bollen i mål. Och ingen elfsborgare i närheten. Wulff fick ingen som helst hjälp vid 1-4 och 1-5 heller. Elfsborg var så försvarslöst att hela Costa Ricas befolkning stod upp och applåderade.

Lucas Hysén är visserligen inte så gammal att han är läskunnig än. Men när han lär sig kommer han nog gilla den nya tatueringen på pappas vänsterarm.
Ni som undrade:
Det står alltså "Lucas" i vacker skrivstil.

Costa Rica var det första landet i världen som avskaffade sin armé. Låt oss tro att Elfsborgs försvar rätt snabbt återuppstår.

Skum match för Elfsborgs Martin Ericsson. Ett högklassigt 1-0, sedan offrades ex-ängeln när Ante Covic åkte ut. Förståeligt. Men synd om Martin, som äntligen verkar kunna ge Elfsborg det han värvades för.

Vill man se mål ska man gå på IFK Göteborg-Elfsborg.
2010: 5-1. 2009: 4-0. 2008: 5-2.
..fast fansen från Borås kanske tröttnat på sexmilaresan?

Till sist: Hjalmar Jonssons frispark kan man se hur många gånger som helst. Wow, liksom.

Fler krönikor av Henrik Leman