I kväll håller (nästan) hela fotbolls-Sverige på Gais

Helsingborg har inte förlorat i år. Dags nu, mot Gais? Tja, varför inte. De grönsvarta imponerade rejält mot Häcken och när jag snackade med ex-gaisaren Mattias Lindström hade han just varnat sina lagkompisar för måndagens motståndare.
Malmö, och de andra allsvenska lagen som har en ambition att vara i toppen, hoppas Lindström inte fick ut sitt budskap.
Allsvenskan skulle må bra av att Helsingborg förlorade.
Därför hålls en jäkla massa tummar för Gais, åtminstone utanför 042-området...
Men man ska minnas en sak:
En sak att glänsa mot ett darrigt Häcken - på en vettig gräsmatta.
En helt annan att göra det mot safety first-Helsingborg som släppt in två (!) mål på nio matcher - på Gamla Ullevis åker.
Gais har chansen att göra ett "statement" i kväll.
Visa att man höjt sin lägstanivå, fattat att man har rätt att leka med de stora elefanterna.
Tuffast tänkbara motståndare (Helsingborg + Gamla Ullevi) - men med hela fotbolls-Sverige i ryggen.
Måste vara en rätt stimulerande uppgift. Eller hur, Fredrik Lundgren...?

MYCKET MER ÄNGEST i den blåvita bussen som styrde mot Blekinge i morse. Men tränaren Jonas Olsson - en del fans liknar honom vid Bagdad Bob, och ni som inte vet kan nästan ana varför... - fortsatte tänka och tala positivt.
I det blåvita lägret finns inga hemligheter, det handlar om att fokusera på nästa match, träna ännu hårdare, hoppas att "det släpper", och ingjuta mod i spelarna. Jonas poängterade för mig hur Mjällby påminner om Gefle, att det är ett gott tecken eftersom Gefle är en motståndare IFK Göteborg gillar.
Delar av det här snacket är säkert för att inte ge spelarna mer mental kramp än de redan har.
För innerst inne måste ju Jonas och kollegan Stefan Rehn känna om inte panik så i alla fall en viss rädsla.
Hur ska vi göra?
Vad händer om det inte "släpper"?
I det läget räcker det inte att AIK är i en ännu värre position.
Det finns ingen garanti för att IFK reser norrut i tabellen bara för att man är IFK.
Så stora skillnader är det inte i allsvenskan.
Alla misstag på fasta situationer, ett antal missförstånd mellan Kim Christensen och försvaret (inte bara där, förresten) är ett tydligt tecken på att alla inte riktigt är överens, inte drar åt samma håll.
Det är nog bäst att "det släpper", annars kommer sportchefen Håkan Mild vara tvungen att göra något. Vi får väl se vad.

ÄVEN HÄCKEN HAR massor med mentala spöken att jaga bort. Det tror jag tränaren Peter Gerhardsson inser, även om han i går återigen poängterade att det är den senaste matchen (Örebro 0-2) som ska analyseras, inte 0-0 mot Elfsborg för några veckor sedan.
Jag förstår Peter, men likväl är ju Häckens problem mycket djupare än en svag insats i Kronblom-land.
Häcken bygger sitt spel ett evigt löpande, Jonas Henrikssons trumpinnebenskutande är synonymt med lagets framgång.
När tempot går ner, när ängslan och tvekan tar överhanden, då är de svartgula rätt mediokra.
Så...riktigt så lätt som att bara analysera Örebromatchen är det nog inte.
Oroande för Häcken är att just kapten Henriksson inte alls är i form, att Mathias Ranégie inte varit det på hela säsongen - och att den ende som producerar (brassen Paulinho) är knäskadad. Måtte han vara tillbaka mot Gefle på onsdag.
Tom Söderberg, den långe mittbacken, är också långt från fjolårsformen, säkert på grund av körtelfebern som spolierade försäsongen.
Hävdar fortfarande att Emil Wahlström måste in i mittförsvaret.
Förvånad om Gerhardsson inte ser det.

Aram Khalili på topp i Gais, för att tränaren Alec Axén tror på grönsvart bollinnehav, ett backande Helsingborg och därmed inläggsspel snarare än ytor att att löpa i djupled på för Tommy Lycén? Jag har svårt att läsa Alec här, men jag hade börjat med Lycén, dels för att inte ändra ett vinnande lag, dels för Lycén kan löpa och skapa ytor även om Helsingborg inte kliver högt med backlinjen. Tror jag.

Jag förutsätter jag att firma Rehn & Olsson har andra vapen än att träna hårdare. Det handlar förstås om att lösa upp den mentala krampen, få spelarna att våga, tro på det de gör. Jag känner fortfarande att ett 4-4-2-spel, med Robin Söder och Pär Ericsson på topp, är ett sätt att få fast bollen lite lättare, skapa självförtroende den vägen, och låta det vackrare spelet (som väl aldrig varit IFK:s kännetecken ändå) komma efter hand.
Men jag tror inte på det i kväll, inte utan Gustav Svensson.
Lurar på om inte Robin Söder går ut till vänster, Nicklas Bärkroth offras, och Pär Ericsson tar plats på topp.
Kanske Karl Svensson kommer in i laget, lika snabbt som han försvann ur det? Det vore på något sätt logiskt i sin ologiskhet.

Fler krönikor av Henrik Leman