I kväll gäller Helsingborg-Malmö, inte Inter-Barcelona

Jag tror inte jag är ensam om den känslan.
Möjligen uttrycker jag den lite starkare.
Men...hey, jag ville ju ni skulle läsa.
Och ärligt talat - det är en jäkla tur att jag och flera med mig känner så här.
För, tänk om kvalitén på fotbollen skulle avgöra.
Då skulle ju vi alla sitta hemma med ögon som fyrkanter och följa Premier League. La Liga och Serie A (och Bundesliga, och Eredivisie, och...) dagarna i ända.
Studera varje spark, diskutera Sevillas chans att röra Barcelona, eller om inte Milan borde sparka Leonardo.
Tack och lov är det inte så.
Vi hade inte haft mycket till fotboll då. Allsvenskan hade varit död.

DET HANDLAR förstås om igenkänningsfaktorn. Den är helt avgörande. Medan vi kan tjusas av Messi, Torres och Gareth Bale (har ni missat denne Spursstjärna bör ni leta efter honom på youtube - nu!), mumsa i oss deras prestationer så är det lite med dem som med snyggaste tjejen i skolan.
Man kan titta.
Men man kommer aldrig närmare än så.
Tobias Hysén, Wanderson, Rasmus Jönsson, Guillermo Molins, Emir Bajrami...det är spelare vi har örnkoll på, som kan älskas, hatas eller fruktas beroende på klubbfärg och sympati - men varje gång de här gubbarna uppträder har vi koll.
Vi kommer nära. Jag som reporter. Ni som supportrar.
De sparkar snett ibland. Oftare än Messi, Torres och Bale.
Men de gör det i fucking allsvenskan.
Ligan vi lärt oss att älska.
För den är vår.

I KVÄLL ÄR DET slaget om Skåne, ettan Helsingborg mot tvåan Malmö, jag funderar redan på hur Malmö ska lösa den tunga korsbandsskadan på mittbacken Jasmin Sudic (in med unge Pontus Jansson eller ner med Robert Åhman Persson?), om Helsingborgs Rasmus Jönsson kan ta vara på att Daniel Andersson får en ny partner, om Daniel Larsson ska spräcka målnollan, eller om Mattias Lindström ska visa gaisarna hur mycket han saknas i grönsvart.
Med mera.
Samma känsla som en match i division IV kan framkalla.
Pelle satte fyra baljor senast, men nu är det ju tuffare motstånd - kan han verkligen...?
o Kunskapen.
o Förväntningarna.
o Ovissheten.
o Historien.
Det är det som gör allsvenskan till världens allra intressantaste fotbollsliga, trots den ibland bristfälliga kvalitén.
I alla fall känner jag så.
Och jag tror att rätt många håller med.

Förstår inte riktigt de som gnäller på att Göteborgs kommun beslutat att upprusta Rambergsvallen.
Häcken drar in en sjuhelsikes massa pengar till stan via Gothia Cup (so what om planhyran är subventionerad, varför inte?), och det har ju hela tiden sagts att Hisingen är en eftersatt del av staden där det ska satsas pengar.
En lagom stor arena för sex-sju tusen, konstgräs så en herrans massa hisingsföreningar kan unyttja nya Rambergsvallen - för mig var det ett självklart beslut.

Man kan förstås sätta på Inter-Barcelona när Helsingborg och Malmö är klara. Men jag undrar om jag inte står över det också. Som jag brukar säga till Jörgen Lennartsson: det tar fem minuter, sedan har någon kastat sig till marken och åmat till sig en frispark. Så dags brukar jag tröttna.

Skadan på Joel Johansson var ett tungt slag för Gais. Riktigt tungt. Nu finns egentligen bara Aram Khalili, och då är Gais tillbaka i det läget man inte ville vara i - med bara icke djupledslöpande anfallare att tillgå. Även om Joel bara är borta två veckor var det här inte alls bra.

Häcken är inne i ett avgörande skede. Det såg inte alls bra ut mot Mjällby, rörlighet och passningssäkerhet brast kraftigt. Torsk mot AIK på lördag och facit är två poäng av de 15 senaste. Sådant sätter sig i skallar.

Alltid skönt när man kan lita på folk. Skrev på annandag jul att Tobias Hysén skulle förlänga med Blåvitt, det var bara en fråga om när. Dröjde till 19 april - men det stämde ju...

Fler krönikor av Henrik Leman