Ett lag i chock, jag tror 4-4-2 är IFK:s väg ur krisen

Ofta när jag behöver förstå, få lite vettig input, känns det som en bra idé att gå till Thomas Olsson. En klok man som kan analysera, och dessutom vågar säga saker.
Några intressanta "Olle"­-kommentarer:
"Vi är obeslutsamma i allt vi gör, det lyser osäkerhet om laget. Malmö har ett helt annat lugn, varje spelare vågar hålla i bollen lite extra."
Och:
"Vi är helt oförberedda på den här situationen, hade inte räknat med den. Vi är inte med i guldrejset, det är bara att acceptera. Men vi måste nollställa oss, nu ser det ut som vi tar med oss tabellen, tar med oss de dåliga resultaten in på planen."

DET SISTA var det som talade mest till min hjärna. Jag skrev det redan efter djurgårds- eller BP-matchen, att det bara är att glömma allt vad SM-guld gäller.
Inte för att det inte går att komma ikapp Helsingborg teoretiskt, utan för att det just nu handlar om något mycket viktigare:
Att få till ett spel.
Att få till ett läge där killarna vågar, känner sig trygga, vågar hålla i bollen, ge understöd, tro på sig själva.
Det är svårt nog.
Alla som såg matchen mot Malmö vet.
Herregud, så svårt det blir.
Men prio 1 är att glömma guld, glömma gamla resultat, glömma allt utom den här frågan:
Hur ska vi få till spelet? Hur ska vi börja betala tillbaka till våra HELT FANTASTISKA supportrar som sjöng matchen igenom mot Malmö, trots att vi var totalt under isen?

JAG KAN APPLÅDERA viljan att spela med Robin Söder som ensam anfallare, fortsätta med spelet som kräver rörelse, delaktighet och kompetens på många fötter.
Det är förstås utvecklande på sikt.
Problemet: det handlar om "nuet", inte "sikten", för tillfället.
När ingen tar rätt löpsteg, när alla faller snarare än kliver på, när den utlovade höga pressen blir ett lågt, passivt & ängsligt lag med ett hav av yta fram till stackars Robin Söder, när varenda gubbe befinner sig långt nere i den mentala gruvan - då är det back to basics som gäller.
4-4-2 - med Robin Söder och Pär Ericsson på topp.
Snabbt upp med bollar på "Pärlan", se till att ge understöd, få fast spelet på offensiv planhalva, skaffa lite självförtroende den vägen - och börja ta små, små steg mot ett spel värt namnet.
Det må vara primitivt.
Men ibland är ett steg bakåt det enda rätta för att två framåt.
Speciellt när det står ett stort mentalt spöke i vägen.

Så här ser man att krisen påverkar Blåvitt I:
Gustav Svensson låter sig puttas bort (som vore han en vante) av gamle U21-kompisen Guillermo Molins i samband med 0-2-målet.

Så här ser man att krisen påverkar Blåvitt II:
Det låga, änsgliga, fallande IFK-laget låter Malmöbrassen Wilton Figueiredo få hur mycket tid som helst att styra spelet. Från bänken görs inget. Absolut inget. Jag var inne på samma sak som Thomas Olsson frågade sig: "Varför offrade vi inte en gubbe för att ta bort honom? Då hade vi spridit en signal till laget att nu är vi inne i matchen".

Det gör mig ont, men Sebastian Eriksson är en av dem som lider mest just nu, och är längst under isen. Jag hade önskat att firma Rehn & Olsson vågat spela vidare med Nicklas Bärkroth när man gick över till 4-4-2 (eller 4-1-3-2, Gustav i Linderoth-rollen) efter en timme. Hoppas det blir så mot Mjällby.
Men Sebastians reaktion efter den missade nicken, när han satt och slog händerna i backen som vore han en femåring som inte fick ännu ett glas saft, var skön att se. Han visade hur mycket han brann, hur mycket han vill - och så är det förstås med alla spelare. De vill hur mycket som helst, men det blir fel.
Den viljan är kanske anledningen till fansens stöd?

Fler krönikor av Henrik Leman