Bryt mönster, en av Sebastian/Gustav, 4-4-2?

Alltså, det är lätt att säga:
Tänk om Hjalmar Jonsson satt straffen, annan matchbild då.
Eller:
Tänk om Markus Strömbergsson inte blåst Åtvidabergsstraff i slutet, för både Ragnar Sigurdsson och Nicklas Carlsson sa att det var nog inte det, så kanske...
Tja, så där kan man hålla på.
Tänk om jorden varit platt, säger jag.
IFK Göteborg var hysteriskt dåligt före paus, stundtals okej efter, men inte i närheten av så bra som man kan kräva.
Åtvidaberg får förlåta - all respekt för lagets kamp, mod och kvalitéer - men IFK ska inte åka och ta torsk på Kopparvallen.
Som en känd fotbollspersonlighet SMS:ade mig i natt: "Det finns inte".
Som jag känner:
Det. Får. Inte. Hända.

DET FINNS ALLTID ljuspunkter i mörket (nä, det gör det inte, men det är ett vackert uttryck, och i det här fallet funkar det), och IFK Göteborg behöver bygga vidare på dem.
o Nicklas Bärkroths kvicka ben och företagsamma agerande.
I första halvlek stack bollen ifrån honom, i andra hade han koll - och var bra.
o Robin Söder's back in business.
Tajmingen vid nickmålet höll Tobias Hysén-klass. Han var bra med bollen, kom rätt, ofta farlig.
Sedan då? Tja, svårt. Jakob Johansson var helt okej, Stefan Selakovic godkänd - men det är resten som oroar.
Och det är mycket.
...utan att ens behöva ta upp Tobias Hyséns skada. För det är inte största problemet.

ÅNGESTEN LÅG som en våt filt över Blåvitt, framför allt i första halvlek. Men det var tamigfan inte klang och jubel i andra heller.
Några målchanser, visst - men kom igen: det var segerlösa Åtvidaberg på andra sidan.
o Kim Christensen vågade inte komma ut på Kristian Bergströms inlägg.
För att han inte har luftrumsspelet som sin styrka? Ja, till viss del - men i fjol hade han nypt bollen. Osäkerhet, efter alla insläppta på fasta, ingen tydlighet i samarbete målvakt/backlinje.
o Bara nord/syd - inte öst/väst.
Stillastående & krampaktigt, när det var som bäst löpte Bärkroth och Selakovic upp och ner, men sällan i sidled. Ingen blåvit tog initiativ, bröt mönstret, drog iväg på egen löpning med eller utan boll, eller för att öppna ytor för andra. Osäkerhet? Ja. Kramp? Ja.
Just nu vill nästan alla blåvita spelare lämna över ansvaret till någon annan, vågar inte ta risken att göra bort sig.
Det modet måste in. Fortare än någon kan säga pyttipanna.
I år är det Mamma Scans som gäller.
Inte Mamma Guns.

JAG HAR VARIT på det här tidigare, men jag önskar att firma Rehn & Olsson skulle välja bara en av Sebastian Eriksson och Gustav Svensson (som förresten har ljumskproblem, så det kanske löser sig av sig självt?)
I alla fall som läget är nu.
Båda är rent defensiva, tar inga som helst offensiva löpningar, det var hemskt att se hur djupt de satt, det skapade en ocean av utrymme fram till Jakob Johansson som i "nummer tio-rollen" inte visste om han skulle understödja Hysén/Söder eller gå ner och försöka få tag i bollen som ensam blåvit i mittcirkeln.
Ja, klart jag överdriver.
Tyvärr inte så mycket som jag hade önskat.
Något är fel i Blåvitt när...
...allt ovan är ett faktum.
...Stefan Selakovic högt och ljudligt säger att "Kim var ju fastfrusen på linjen" och att 0-1-målet därför var danskens fel.
...Ragnar Sigurdsson och Nicklas Carlsson ligger så brett att Dejan Doslic får springa igenom och fixa straff i 87:e.
...Hjalmar Jonsson följer i landsmannen Ragnar Sigurdssons fotspår och slår en så dålig straff.
Nå, felen är lätta att hitta.
Det var ju svaren jag ville ha.

JAG RÄKNAR BORT Tobias Hysén resten av vårsäsongen. Nu måste Jon Karlsson och Leif Swärd komma fram till hur Hyséns lår kan gå sönder hela tiden - trots att testen visar att han är starkare än någonsin. Är han FÖR stark?
Med Fredrik Risp också skadad (och han övertygar inte heller, tyvärr) hade jag satt in Hjalmar Jonsson som mittback - för Karl Svensson verkar ju även i år borta ur bilden (låna ut karln, Mild - så han får spela sig i form).
Adam Johansson, Ragnar Sigurdsson, Hjalmar Jonsson, Erik Lund - Gustav Svensson eller Sebastian Eriksson - Stefan Selakovic, Thomas Olsson, Jakob Johansson, Nicklas Bärkroth - Robin Söder
Varsågod, Stefan och Jonas - om ni är intresserade.
Men jag kan också se att i det här krisläget (för det är kris!) så är det dags att verkligen göra något för att ruska om tillvaron.
Jag tror inte på peta spelare för petandets skull, det vore helt fel när alla verkligen vill och försöker, men inte får ut det.
Däremot: spela 4-4-2, med Pär Ericsson som komplement till Robin Söder.
För att spelarna ska våga bryta mönstret kanske tränarna måste våga göra det också.

Till sist: ja, jag är medveten om att jag bloggade häromdagen om att Rehn & Olsson gav Pär Ericsson för kort tid som nummer tio, att det hade varit bra med tålamod, att det tidiga ändrandet (efter 0-1 mot Häcken) skapade oro i truppen. Och nu skriver jag att det ska ändras mer? Ja, för att oron redan är här, och nu kan man inte klänga fast vid något som inte fungerar.

Fler krönikor av Henrik Leman