Axéns glädje talade, det var ett viktigt Gais-besked

Det där sista ska inte underskattas, för alla gaisare vet var de flesta experter brukar placera laget när tabellen ska tas fram före säsongsstart.
Alec vet, och i TV-intervjun direkt efter 2-0-segern mot Häcken kunde han inte hålla sig utan delade ut en ironisk bredsida, sa något i stil med "...vi som ska vara så jävla dåliga".
Det vet ni att jag aldrig trott.
Men jag trodde kanske inte heller att Gais skulle vara så här bra.
Jo, så var det faktiskt.
Faktiskt berättigat att plocka fram de stora bokstäverna ur lådan.
Rörelsen, aggressiviteten, löpningarna...28 april 2010 på Rambergsvallen var Gais BRA.
Alec Axén behövde se det, efter det bittra poängtappet mot Kalmar.
Spelarna behövde se det.
Det kan, när säsongen summeras, visa sig ha varit lite av en vattendelare, en nyckelmatch.
Titta på bilden igen så ser ni en som nog inser det.

DET MÅSTE FORTFARANDE bli jämnare, jag pratade lite med Tommy Lycén om det, han som verkligen förstått på individuell basis, för oavsett om Tommy är högermittfältare eller (som mot Häcken) löpande forward så har han en oerhört mycket högre lägstanivå i år.
Faller inte ur matcherna.
Håller ihop spelet, gör bra saker under långa perioder.
Gais måste också bestämma sig, det handlar om att i varje match lägga ner precis så här mycket vilja, vara så här aggressivt och löpvilligt - då är det faktiskt som Eyo Hedinsson sa:
"Då kan vi slå varje lag".
Ibland känns det som gaisarna inte riktigt förstått det.
Jag tror mycket på tesen att du måste ha varit med i toppen ett tag, eller i alla fall etablerat dig som annat än ett lindansarlag, för att skapa den där jämnheten, det där självförtroendet som gör att svackorna blir korta, och styrkan att hitta sätt att vinna även när spelet inte stämmer.
Gais är inte där än.
Men segern på Hisingen kändes som ett steg på vägen.
Titta på bilden igen så ser ni en som nog inser det.

DET FANNS EN Vägverket-kampanj en gång som hette "Det är farten som bryter, krossar och knäcker".
Det går att överföra på Gais-Häcken.
De grönsvarta stod sällan still, löpte sönder Häcken, med ideliga djupledslöpningar från kantmännen Hedinsson och Mervan Celik, och från den magnifike Lycén, så var det som att se tyska Stuka-plan välla in över en försvarslös motståndare.
Det gick inte att stoppa dem.
Före matchen intervjuades Axén och snackade om hur bra Häcken är, att Gais skulle spela "bortaspel", satsa på omställningar. Jag, som i går hjälpte TV-Patrik och agerade bisittare, sa något om att det vore konstigt om inte Gais skulle gå fram istället, sätta lite press på ett lag med stukat självförtroende.
Det tog en dryg minut för mig att inse att Axén tänkte likadant som jag.
Hans taktik-kupp gick hem.
Det var också imponerande.

SEX UTAN SEGER, tre poäng av 18 möjliga, det är möjligt att Peter Gerhardsson gör rätt som inte stirrar sig blind på den sviten - men Häckentränaren har verkligen en del att fundera på. Det var så många enkla misstag, så många dåliga passningar, så många stillastående spelare - och jag har svårt att hitta en annan förklaring än att det handlar om ett IFK Göteborgs-syndrom.
Inget går lätt.
Spelare börjar fundera.
Reagerar istället för agerar.
Lämnar över ansvar.
Två spelare som jag gillar och som var totalt osynliga: Erik Friberg och Jonas Henriksson.
Det kan inte fortsätta.

FÖRE SÄSONGEN skrev jag att Häckens frågetecken finns i backlinjen, att det är lite för trögt med både Tom Söderberg och Mattias Östberg; det var tydligt att Axén & Co kommit till samma slutsats.
Faktum är att Häcken inte vunnit en match sedan Söderberg tog tillbaka sin plats efter skada.
Inte hans fel - men heller ingen tillfällighet.
Häcken behöver Emil Wahlströms speed och kvicka fötter i mittförsvaret.
Tungt för Gerhardsson att peta någon av Östberg och Söderberg, men jag tror han måste.

Fler krönikor av Henrik Leman