Det finns ett lugn som är lovande, och ett power play

Jag tror nämligen det handlar mycket om det här: ett lag fullt av spelare som vill väldigt mycket, som haft svårt att handskas med kraven och förväntningarna som kommer med att spela i ständigt guldtippade Frölunda - det laget behöver hjälp att tagga ner.
Vara coolare.
Inte nödvändigtvis avgöra allt med en gång.
Frölunda har länge sett ut som ett lag med massor att bevisa.
Plötsligt är allt annorlunda.
Lugnet har infunnit sig. Tålamodet. Vetskapen att "jobbar vi bara på löser det sig".
Varför? Jo, för att Stephan Lundh numera påminner spelarna - efter varje byte.
De får ingen chans att hetsa upp sig, bli stirriga, de får lyssna på "Lillis" ord så fort de kommer tillbaka och sätter rumporna på bänken.
Jag har skrivit det förut: jag är lite förvånad att det här inte är det vanliga sättet att coacha ett hockeylag.
Fast det gick ju bra den här kvällen också. Utan Lundh, som är i Vitryssland med U18-landslaget.

JOEL LUNDQVIST tekade 19-3 mot Luleå. Han slet och ledde sitt lag som vanligt, det var han som bröt igenom, gick köksvägen och skapade chansen som ledde fram till den sena Luleåutvisningen och Christian Bäckmans segermål.
Joel ska hyllas.
För jobbet. För vägvisandet. För ledarskapet.
Han står alltid upp när det blåser, inte minst när det handlar om att tala med oss i media.
Låt mig lyfta fram ett par gubbar till:
o Per-Johan Axelsson - klasser bättre än tidigare (håll utkik för mer Pebben-snack i veckan), det var han som jobbade kvar pucken före 2-1.
o Riku Hahl (tekade 14-7) - det syns i hela hans agerande att han håller på att varva upp efter skadan.
o Christian Bäckman - passet till Pebben vid 1-0, finten och skottet vid 2-1, det finns en anledning till att han spelar mest i elitserien.
o Tobias Viklund - självförtroendet stiger, det märks verkligen, han ska bara spela "safe" vid några feler tillfällen.

ANDRA PERIODEN var riktigt svag mot Luleå, Frölunda tappade då den ödmjukhet och enkelhet som Dahlén och Lundh annars lyckats trumma in. Långsamt i egen zon, spelare som ville göra för mycket med pucken, så lite är det som gör det att pendeln svänger totalt.
Det kunde blivit mer än Janne Sandströms 1-1.
Det kunde gått åt helsike.
Men det gjorde inte det, av två anledningar:
1. Frölunda visade det där tålamodet, det där lugnet jag skrev om tidigare, tokkörde inte i tredje, gick inte bort sig, men sakta men säkert kom man lite närmare. Till slut kom utdelningen, tursamt kanske med bara sex sekunder kvar, men ni vet vad man säger om tur: ju mer man tränar, ju hårdare man jobbar - desto mer tur har man.
2. Power play fungerade igen. Frölunda har faktiskt gjort, det ska man inte glömma, bra matcher även f.l (före Lundh) men varit totalt ofarligt i PP och därmed hittat ett sätt att förlora. Nu hittar man sätt att vinna istället.

NI SOM GNÄLLT på Dahlén behöver inte sluta, ni har all rätt till den åsikten.
Men det här power play-spelet som äntligen fungerar, att Bäckman & Co börjat skjuta, därmed skapat mer spelutrymme - det har Dahlén tjatat om länge.
Det här lugnet i spelet, avvägningarna, enkelheten, sättet att hålla ihop laget och få det kort, med backar som vågar stå upp - det har Dahlén tjatat om länge.
Problemet: det har inte hjälpt.
Spelarna behövde någon som tjatade om det ännu mer, under matcherna.
Det kan knappast Dahlén göra, det var därför Lundh gjorde comeback.
Visst, Dahlén kan naturligtvis vara en dålig psykolog som inte lyckats plantera sina idéer tillräckligt väl; jag vet för lite för att uttala mig om det.
Men i min värld är det hans hockey Frölunda spelar just nu.
Det behövdes bara ytterligare en röst som fick fram den.

Sex dagars ledigt. Under säsong. Undrar om det inträffat någon gång förut?

Jag har nu sett tre olika domare (Thomas Andersson, Ulf Rådbjer och Wolmer Edqvist) döma - och jag blir bedrövad.
Vi är ju för jösse namn tillbaka i ryggsäckshockeyn före införandet av det som aldrig var en nolltolerans men i alla fall en skärpning av regeltolkningarna. En jävla massa hakningar och fasthållningar. En NHL-domare hade fått blåskatarr...
Snälla Hockeyligan - gör något. Det finns ingen människa som betalar 200-300 spänn för att se en massa hakningar.

Synd om Ville Mäntymaa att hans lår fortsätter krångla, men det är inget att hetsa upp sig för. Peter Andersson finns ju. Men av någon anledning försvann han ur laget efter hjärnskakningen.

Sju matcher kvar, fyra poäng ner till Modo. Inte mycket till säkerhetskudde, kan tyckas. Men tänk om inte Bäckman pangat in den där pucken, då hade det bara varit två - och Luleå tre före. Frölunda har fyra hemmamatcher kvar, bland annat mot Södertälje, Timrå och Djurgården (plus HV71), och mänskligt motstånd på bortais i form av Brynäs, Rögle och Skellefteå. Det är långt ifrån slutspelsklart, men läget ser plötsligt rätt bra ut.
Det är inte länge sedan känslan var en helt annan.

Fler krönikor av Henrik Leman