Det är fortfarande Niklas som lyfter Frölunda

Jag har kritiserat Niklas ett par gånger i vinter. Inte för att han gjort färre poäng än tidigare - karln är snart 39 och det vore fullständigt omänskligt att han skulle ösa in poäng på samma sätt, att kroppen helt skulle negligera åren som går - utan för att han försökt spela ett för svårt spel.
Velat för mycket.
Letat det perfekta läget.
Inte skjutit.
Vetat vad han alltid kunnat göra och velat göra det igen, trots att han kanske är tiondelen långsammare nu, och motståndarna tiondelen snabbare.
Men jag har också i alla år kallat honom Peter Forsberg Light.
Niklas har ett spelsinne utöver det vanliga, och då måste man också få våga göra det svåra.
Men problemet var att det gav andra spelare, inte fullt så skickliga, carte blanche att göra likadant.
Nu är Niklas lite mera rakt på, letar inte fullt så länge efter öppningar som inte finns, plötsligt får han lite mer utdelning.
Det behöver fortsätta. Mot Luleå på måndagskvällen, och i ett eventuellt (troligt?) slutspel.

MED STATISTIK KAN man bevisa det mesta, och det behöver inte stämma, det visste redan Mark Twain.
Men det här är ändå intressant:
Sedan Tomi Kallio flyttades ihop med Niklas Andersson har finländaren sex poäng (4+2) på fyra matcher.
Sedan Fredrik Pettersson flyttades ifrån Niklas har ”Freddan”...få se nu...noll, nada, ziltch.
Jag vet att fyra matcher inte är en evighet.
Jag tycker Fredrik Pettersson i sedvanlig stil jobbat häcken av sig.
Jag tycker ändå att siffrorna är rätt talande.
Och det visar vad nummer 24 fortfarande betyder.

FÖRE SÄSONGEN skrev jag att jag inte riktigt såg vilka som skulle göra mål, att Frölundas offensiv fortfarande hängde rätt mycket på herrar Andersson och Kallio.
Nu har "Freddan" tagit ett kliv fram, och Mathis Olimb har visat att han kommer bli en utmärkt lirare när han lär sig att lite bättre värdera situationerna (ibland ska man dribbla, ibland ska man gå på avslut) och det är kul, men jag kan inte säga att jag hade fel.
Niklas Andersson, 39 i maj, kan fortfarande lyfta ett lag. Och måste det.
Inte på samma sätt som när han kom hem från Nordamerika 2001 och - tillsammans med Conny Evensson - förvandlande ett riskminimerande Falk/Boustedt-gäng till ett skapande Niklas-lag.
Men han måste fortfarande spela fram till mål och göra dem.
Tack och lov gör han det nu.

DET FINNS ÄNTLIGEN lite stabilitet i Frölundas spel. Jag har räknat till fyra matcher i rad som varit rätt bra, och där det här glatt mig:
o Kortare lag, kompaktare, alltså backar som vågar stå upp, därmed inga oceaner av yta för motståndarna, lättare för Frölunda att få spelvändningar, tre mot två eller två mot en.
o Detta är en följd av att laget i stort visat bättre tålamod, inget tokkörande framåt där den ene inte vet vad den andre gör. När forwards är lite lugnare, "håller ihop det", har fart i backchecking, så vågar också backarna kliva på. En spelare som Janne Niskala lyfter ett par klasser då.
o Power play-spelet (i de två senaste matcherna) har fått ett lyft, i mina ögon av den här anledningen: Frölunda har chockat omvärlden med att skjuta ibland! Då kan inte försvarande box krypa ihop på samma sätt, måste störa högre, Frölunda checkas därmed inte sönder och får lite mer tid på sig att spela runt pucken.
Jag håller med Tomi Kallio som sa: "Vi har en bra känsla".
Men den är blixtsnabbt borta i händelse av förlust mot Luleå.
Så förbaskat lite är det som gör det.
Kanske därför det är så kul?

Det där med Peter Forsberg Light fungerar på mer än ett sätt med Niklas Andersson. Ni vet hur Peter - även under de stora åren i Colorado - kunde göra fem poäng och ända säga "Jag var värdelös". Niklas är ungefär likadan. Inte så att han dömer ut sig själv, men han säger heller aldrig något bra om sig själv, bara om laget.
När en reporter i lördags frågade om det läckra skottpasset mot Färjestad, om det var meningen så kunde Niklas svarat "Klart det var!". Istället drog han på det och sa: "Jo, det var ju det faktiskt".
Mer än så blir det aldrig. Det är lite gulligt, och förklarar kanske varför Niklas så ogärna skjuter i fritt läge utan helst letar passning. Han trivs egentligen inte i centrum. Tur då att han inte läser tidningar under säsongen, annars kanske de här raderna hade stört honom...

Luleå vann 6-2 i höstas, vann en av två förra säsongen och tre av tre 07/08. Bara som en liten varning, om det nu skulle behövas.

Ni som är nyfikna på Niklas statistik kan kolla här. Just nu är hans snitt det sämsta sedan hemkomsten. Men senaste fem matcherna har han gjort sex poäng, håller han det snittet så... Dock: grejen är alltså inte bara Niklas poäng, utan det utrymme, den tid, det lyft han ger sina kedjekamrater.

Fler krönikor av Henrik Leman